3. Ryggen
En torsdag i november byter vi om i innebandyhallen. Det luktar som det luktar. Micke sitter på bänken och drar på sig strumporna och säger, till ingen särskild, att ryggen har varit lite kass sedan i somras.
Ingen svarar. Man svarar inte på sådant. Någon säger ”jaha” och fortsätter knyta.
Vi spelar. Micke spelar i andra laget, lite sämre än vanligt, och vi vinner med tre mål. Jag gör två av dem. Det är en av mina bättre kvällar på flera år.
I duschen efteråt säger någon:
”Han körde ju på ändå, med ryggen.”
Ingen nämner målen. Jag nämner dem inte heller.
Micke hade inte gjort någonting mot mig. Han hade med all sannolikhet en rygg som verkligen var lite kass sedan i somras. Vad han hade gjort var att placera en upplysning i rummet innan någonting hade hänt, och sedan låta den ligga. Vinner man har man gjort det med ryggen. Förlorar man har man förlorat med ryggen, vilket inte är samma sak som att förlora. Kvällens berättelse var redan skriven före matchstart, av en man som satt på en bänk och drog på sig strumporna.
Samma information är upplysning före matchen och gnäll efter.
Man kan inte besegra en man med dålig rygg. Man kan bara slå honom – en betydligt klenare tröst.
Tiden mellan en förlorad match och den första förklaringen är i svensk motionsidrott i genomsnitt fyra sekunder. Hos spelare över femtio är den kortare.
Vid inbjudan. Den avancerade formen utförs innan man ens har tackat ja. Inbjudan kommer på söndagen, och du svarar att du gärna är med men att du knappt har rört en klubba sedan i maj. Ingen minns det som en ursäkt, eftersom det inte fanns någon match att ursäkta sig för. Alla minns det. Försäkringen tecknas i lugn och ro, långt innan skadan kan inträffa. Det är så försäkringar tecknas.
Skadan man spelar vidare med. I femte minuten tar du dig för baksidan av låret och gör en grimas. Sedan spelar du vidare. Går du av har du en skada, och en skada är ett avslutat kapitel som folk beklagar i tjugo sekunder. Spelar du vidare i sjuttiofem minuter har du något helt annat: en insats. Om någon frågar efteråt är det korrekta svaret att det lossnade. Den mest utvecklade varianten kräver ingen skada alls. Man värmer bara upp en aning för länge och en aning för synligt. Ingen har hört dig säga någonting. Alla har sett dig.
Hallen. ”Jag spelar aldrig bra i just den här hallen.” Meningen förklarar ingenting och går inte att kontrollera. Den accepteras ändå omedelbart, av alla, varje gång, eftersom var och en har en plats där det aldrig går bra.
Axeln. Nämn den en gång. Aldrig igen.
Ibland behöver man inte säga något alls. Jag spelade en gång en tennismatch medan min elvaåriga dotter och min svärfar satt på bänken, med varsin bit Kexchoklad.
Vid 0–3 granskade jag strängarna med en min som antydde att något hade hänt med dem under natten. Jag rullade på axeln två gånger, långsamt, och tittade ut i luften. Vid 1–4 sa min dotter:
”Pappa, varför slår du den alltid i nätet?”
Frågan var inte elak. Jag sa att det var strängarna. Hon accepterade det helt.
Motståndaren servade andraservar resten av setet. Han hade sänkt farten en aning, av hänsyn, och det var första gången någon hade gjort det mot mig. Min fru kom in i hallen i tredje set och ropade: ”Bra kämpat, det var ju nästan!” Svärfar sa ingenting under hela matchen. På hemvägen sa han att det är skönt att man kan hålla igång.
När farmor ringde på kvällen berättade dottern hur det hade gått.
”Pappa förlorade, men han hade ont i axeln.”
Jag hade inte sagt ett ord om axeln. Det tog henne en eftermiddag.
Varningen
Tekniken fungerar bäst när upplysningen är sann, så det finns en punkt där man börjar leta efter sanningar som råkar vara användbara. Man vaknar en tisdagsmorgon och märker att axeln är lite stel, och man känner något som liknar lättnad.
Då bör man fundera på vad man håller på med. Fast inte länge. Matchen är klockan nitton.
